Trender

Jag skrattade högt. Vilket är ovanligt när jag är ensam. Inte för att jag inte kan ha roligt själv (det kan ju varje modern människa med självaktning). Men det känns lite konstigt att skratta högt för sig själv. Skratta är en social grej.

Men nu gjorde jag det. Ensam hemma. Framför min dator. Det som fick mig att skratta var en ung kvinna på ett youtubeklipp. Filippa Bark hette hon, en påhittad person.  Karaktären gestaltas av komikern Sissela Benn och är en figur i Robins talkshow på Svt där hon utbildar publiken i diverse ämnen. Hon är gravallvarlig och all form av subtila innebörder och känslor går henne helt förbi. Det finns flera klipp och jag klickade mig fram, skrattandes. Mitt i en skrattsalva slutade jag.

Plötsligt såg jag mönstret.

Statistiskt sett har de flesta av er som läser den här tidningen även läst Stieg Larssons böcker om den unga kvinnan Lisbeth Salander. En makalös försäljningssuccé och en förklaring till det är just huvudpersonens personlighet. Lisbeth och Filippa har båda otvetydigt asperger. Det är också det som är skälet till deras popularitet. Man älskar dem, åtminstone deras symtom, må så vara att de är fiktiva figurer. Men det finns mer. Ironin firade stora segrar under nittiotalet. Nu vill allt färre titta åt det hållet, få erkänner att de tittade på Nile City, ännu färre att de fortfarande gillar det. Ironin är död. Nu gäller allvaret, att vi menar det vi säger. Dubbeltydigheter går inte hem längre, och vilka förstår sig inte på ironi? Människor med asperger.

Det hela är självklart. Tecknen har funnits där länge. Asperger är det nya heta. Asperger är chic.

Många av er har säkert också hört talas om leftisright. Företaget som bara anställer människor med diagnosen asperger. I en intervju säger VDn att företaget går mycket bra. De har inga konflikter på arbetsplatsen heller inte några problem med för långa kafferaster. Det går bra för dem.

Asperger är pengar.

Föreningar finns som organiserar människor med dessa symtom, i syfte att normalisera och ta bort stämpeln av sjukdom. Samma sak har skett med en tidigare psykiatrisk diagnos. Homosexualitet. Det tog många år att få bort den ur läroböckerna. Nu när nästa grupp vill bli fria från diagnosens ok, vem företräder dem då? Vilken roll har vi i den processen? Vilket ansvar bör vi ta? Står vi på systemets eller individens sida?

Hur länge kan vi ha kvar en diagnos som har blivit trendig?

Jag välkomnar utvecklingen, såväl den nya chica trenden som kampen hos människorna i att bli kvitt sin diagnos. Människor vill inte ha namn som både är orsak och symtom på deras lidande.

Jag undrar dock hur deras motsvarighet till Pridefestivalen kommer att se ut.

Thomas Davidsson
Referenser:
www.youtube.com/watch?v=mfQISULdYEA
www.stieglarsson.com/
www.leftisright.se