November 2007 – Drama, komedi eller tragedi?

Jag minns min frustration över diskussionerna med mina kursare som valde psykodynamisk inriktning. De bytte nämligen hela tiden nivå under samtalet. De svarade aldrig på det jag frågade, det jag argumenterade för. Istället började de tolka, pratade om ”motstånd”, ”överföring” och liknande begrepp. Förvirrad försökte jag backa och ta upp tråden, bara för att mötas av nya psykologtermer kastade likt spjut mot mig. Då och där gav jag deras teori skulden för deras beteende.

På KBT-listan har vi under några veckor kunnat följa en diskussion som började i en formulering kring psykologers roll i föreningen. Tonläget var från börjat uppskruvat på ett sätt som jag som ny i föreningen inte tidigare hade upplevt på listan. Fler lade sig i, ämnet tog nya riktningar och inbegrep snart debattklimat, yreksgruppers kompetenser, statistik och utanförskap.

Diskussionen lockade till sig alla de vanliga rollerna. Scenen fylldes till brädden. Vi hade Rationalisterna, som argumenterade logiskt på alla nivåer. Så länge man kan hitta rationella skäl finns det inga gränser. Sen kom De känslosamma. De vill inte att någon ska argumentera mot vad de säger. Känslor ska respekteras. Det är inte alltid lätt för de andra att upptäcka när det är en åsikt, argument eller känsla. Vidare såg vi Konfliktlösarna, de som ser debatten som en konflikt och går in med en vilja att få alla att bli sams. Deras inlägg innehåller gärna lite skämtsamma kommentarer. När debatten hade förgrenats och den värsta vågen var över klev Metasnackaren in. Här har vi de som reflekterar på ett metaplan över diskussionen. De ger sig inte in i samtalet alls, utan betraktar på säkert avstånd bataljen. Däribland dessa återfinns jag själv.

Alla dessa figurer gjorde debatten till en färgstark tillställning, kanske inte så konstruktiv som det skulle kunna ha blivit, emellertid definitivt underhållande. Men så gjorde den sista gruppen entré på scen och jag vill bara skrika: Ridå! Vilka var då dessa? Jag kallar dem för Teoriviftarna. De tog plats för sin välrepeterade monolog. De tar sig an debatten med beteendeanalytiska begrepp, noggrant och systematiskt. Beskrivningen går dock inte ut på något annat än att hitta argument för sin ståndpunkt. Denna taktik, att illusoriskt förvandla åsikter till objektiva fakta, är ett lika klassiskt som försåtligt grepp.

Det enda positiva med deras bidrag till debatten var att jag fick en mer nyanserad bild av psykodynamisk teoribildning. Jag insåg att teorin inte är avgörande om den ska användas som slagträ för att vinna en diskussion. Tror vi verkligen att åsikter och värderingar kan avgöras genom att vi gör en SORK på dem?

Att be människor om evidens så fort man vill lufta en tanke är givetvis barockt. Likaså är det meningslöst att placera sig i en offerroll om man vill ha en konstruktiv diskussion om hur vi talar med varandra. Lika fruktlöst blir det emellertid det i samtal om hur vi ska prata med varandra framför att behöva hantera en samtalspartner med en rustning, svärd och sköld av ”objektiva psykologiska teorier”. Det är inte en sanning som ska upptäckas och fastslås. Det handlar om att försöka mötas.