Januari 2008 – Galen av kärlek

Om två månader är det dags, då är det “leverans”. Vi går omkring hemma som äggsjuka hönor just nu. Hur ska det bli? Kommer livet förändras totalt? Hur ska vi hinna med, orka? Det är en flod av olika tankar som forsar genom oss och på kvällarna innan sömnen anländer kan vi gråta, skratta eller nervöst vrida oss i sängen. Ska det verkligen vara så här mycket anspänning?

Men vi mår bra i alla fall och lägger all vår energi på att planera, planera och planera ännu mer, det finns så mycket som man ska tänka på! Allt som ska köpas in, så mycket som vi måste lära oss. Ett viktigt råd vi har fått är att lyssna och ta oss tid. Det är så lätt att göra fel. Det kommer man väl i och för sig inte ifrån ändå, det handlar ju mycket om att stå ut med sina misstag och att upptäcka att man är “good enough”.
Det är stort. Det är mycket kärlek. Det är gult. Vi älskar vårt nya hus.

Det är så med kärlek, man blir lite knäpp helt enkelt. Det sa klick när vi såg huset, sen sa det klack, och klock i huvudet, sen ljög jag när vi ringde för att få lånelöfte av banken. Först när vi hade vunnit budgivningen på mållinjen (jag är för övrigt fortfarande obesegrad när det handlar om budgivningar på bostäder…) började jag fundera om det kunde vara ett problem att jag inte hade sagt hela sanningen till banken. Klack. Klock. Min flickvän upplyste mig snabbt om att det nog kunde leda till att vi inte fick något lån beviljat när de nya uppgifterna kom fram. Min sambo är lyckligtvis en accepterande kvinna, så förstående att jag föreslog att hon kunde ringa banken och rätta till misstaget. Jag mådde ju, som hon säkert förstod, lite dåligt över det inträffade.

När jag nu stod i hallen med luren mot örat och den trevliga kvinnan från banken glatt svarade igen ville jag säga att jag hade sagt fel, ljugit för att… ja, varför det? Vad tusan hade det varit bra för? Det hände givetvis inte. Istället skyllde jag på att ha missförstått mina ekonomiska dokument men att jag nu hade läst och konsulterat en jurist och… klack. klock. Galen av kärlek.

Eller? Var det verkligen så, att jag hade blivit förälskad i ett hus eller att jag drevs av att vinna, till varje pris? Självklart inte. Saken är den att jag så väldigt gärna ville bedömas som kredtivärdig. Jag längtade efter att få höra bankdamen säga att de gärna lånade ut bisarra mängder pengar till mig, jag ville räcka till. Då ljuger man ibland, för att vara på den säkra sidan.

När jag möter mina klienter som inte gör hemuppgifter eller där fakta förändras i varje session har jag nu en tydlig förebild i kvinnan på banken. Hon förstod, liksom jag gör nu, klienternas behov av att ljuga. Jag och många andra ljuger för att vi vill vara kreditvärdiga, styrda av en samhällelig kontext. Denna kontext ger henne ett jobb att gå till. Ytterligare en sak gemensamt.