Jag bestämmer

När jag var sju år kom jag på världens bästa maskin. Det var en skrivmaskin där allt jag skrev på blev sant, verkligt. Om jag skrev glass hade jag strax en glass i handen. Möjligheterna var efter den upptäckten oändliga, svindlande. Tänk om jag hade vetat att det skulle dröja 28 år innan det blev så på riktigt. Inget är längre långt borta, jag vill ha information – jag får den. jag vill veta var jag är – jag får svar. jag vill kommunicera nu, jag gör det. jag vill bil underhållen, jag vill slappna av, jag vill bli intellektuellt stimulerad, jag vill hänga med i nyheterna, jag vill häpna. Och det blev så, och jag såg att det var gott.

Iphone är spiken i kistan på ACT-ivrarna som menar att vi inte kan nå full kontroll, utöver att öka närvaron av ögonblicket. Med iphone i handen, mitt vapen och kompanjon, sköld och kärlek, kan jag kontrollera allt. Jag behöver inte vänta på något. De har ju inte ens en försvarlig mängd av randomiserade studier, glasögonen för att se sanningen. Min kontroll med min iphone kan inte vara verkligare, mer understödd av teknik och konkret. Beviset ligger i handen, och i beundrande blickar från omgivningen. Tiden går och lyckan består, tills en dag i december.

Jag står på perrongen och tåget kommer inte. En sprucken högtalare förklarar att löv på spåren hindrar tåget från att anlända till mig, mig, mig. Min planering, min resa som jag har planerat med min gpsapplikation, raseras. Och så är jag sju år igen, nyvaken och arg. Jag hade ju skrivmaskinen, precis framför mig. Jag skulle precis skriva namnet på den där starwarrs-figuren som jag saknade när jag vaknade ur drömmen. Igen. Det kan inte vara så. Jag hade ju maskinen. Världen skulle lyda mig.

Tåget lyder inte, hur frenetiskt jag än trycker på min iphone. Jag ska ju vara i Linköping om fyrtio minuter! Sakta tar jag in fakta från världen omkring mig som verkar tyda på en annan, allt mer obehagligt möjlig framtid. Mitt tryckande har gått över till att pröva samtliga av de applikationer jag har laddat ner, kanske för att få del av känslan jag hade när jag satt i länsfåtöljen hemma och valde och vräkte bland tiotusentals varianter. Oändlighet, omedelbarhet, omnipotens. Allt medan tågstationens igenisade klockas visare tickar framåt med den obönhörliga visshet om vem som egentligen har makten.

Jag kan se systembolagets viner i min iphone, jag kan förstora bilderna med min tumme och pekfinger. Jag kan synkronisera min kalender med ett klick, trådlöst. Dessa vissheter, som i en annan kontext väckte beundran, avund och en känsla av att den amerikanska drömmen är sann, även här i Sverige, är nu värdelösa. Mitt Babels torn skakar, ger vika.

Sjutton minuter senare rullar tåget in. Då är jag ett vandrande inbördeskrig. Tågsätet är obekvämt, det luktar konstigt i vagnen och mannen bredvid pratar högt i mobiltelefonen. Men nätverket verkar fungera. Snart streamar jag den dramatiska lemuren och den dansande papegojan från youtube i min iphone. Jag andas ut, verkligheten är tämjd. Nu bestämmer jag igen.

Trender

Jag skrattade högt. Vilket är ovanligt när jag är ensam. Inte för att jag inte kan ha roligt själv (det kan ju varje modern människa med självaktning). Men det känns lite konstigt att skratta högt för sig själv. Skratta är en social grej.

Men nu gjorde jag det. Ensam hemma. Framför min dator. Det som fick mig att skratta var en ung kvinna på ett youtubeklipp. Filippa Bark hette hon, en påhittad person.  Karaktären gestaltas av komikern Sissela Benn och är en figur i Robins talkshow på Svt där hon utbildar publiken i diverse ämnen. Hon är gravallvarlig och all form av subtila innebörder och känslor går henne helt förbi. Det finns flera klipp och jag klickade mig fram, skrattandes. Mitt i en skrattsalva slutade jag.

Plötsligt såg jag mönstret.

Statistiskt sett har de flesta av er som läser den här tidningen även läst Stieg Larssons böcker om den unga kvinnan Lisbeth Salander. En makalös försäljningssuccé och en förklaring till det är just huvudpersonens personlighet. Lisbeth och Filippa har båda otvetydigt asperger. Det är också det som är skälet till deras popularitet. Man älskar dem, åtminstone deras symtom, må så vara att de är fiktiva figurer. Men det finns mer. Ironin firade stora segrar under nittiotalet. Nu vill allt färre titta åt det hållet, få erkänner att de tittade på Nile City, ännu färre att de fortfarande gillar det. Ironin är död. Nu gäller allvaret, att vi menar det vi säger. Dubbeltydigheter går inte hem längre, och vilka förstår sig inte på ironi? Människor med asperger.

Det hela är självklart. Tecknen har funnits där länge. Asperger är det nya heta. Asperger är chic.

Många av er har säkert också hört talas om leftisright. Företaget som bara anställer människor med diagnosen asperger. I en intervju säger VDn att företaget går mycket bra. De har inga konflikter på arbetsplatsen heller inte några problem med för långa kafferaster. Det går bra för dem.

Asperger är pengar.

Föreningar finns som organiserar människor med dessa symtom, i syfte att normalisera och ta bort stämpeln av sjukdom. Samma sak har skett med en tidigare psykiatrisk diagnos. Homosexualitet. Det tog många år att få bort den ur läroböckerna. Nu när nästa grupp vill bli fria från diagnosens ok, vem företräder dem då? Vilken roll har vi i den processen? Vilket ansvar bör vi ta? Står vi på systemets eller individens sida?

Hur länge kan vi ha kvar en diagnos som har blivit trendig?

Jag välkomnar utvecklingen, såväl den nya chica trenden som kampen hos människorna i att bli kvitt sin diagnos. Människor vill inte ha namn som både är orsak och symtom på deras lidande.

Jag undrar dock hur deras motsvarighet till Pridefestivalen kommer att se ut.

Thomas Davidsson
Referenser:
www.youtube.com/watch?v=mfQISULdYEA
www.stieglarsson.com/
www.leftisright.se

Havidol.com

Är du drabbad? Känner du någon som är det? Hjälp finns att tillgå.
Besök Havidol.com för omedelbar smärtlindring.

Psykologiska test

Weminds blogg länkar till ett aktuellt test i SvD, ett test tänkt att hjälpa dig att avgöra huruvida du är optimist eller pessimist. Test, av olika seriositetsgrad, finns i oräkneliga mängder på nätet. Jag tänker nu ge mig ut på jakt efter dessa. Du är inbjuden att hjälpa till i sökandet. Posta länkar här till de test du känner till eller ramlar över. Alla slags psykologiska tester är välkomna.

April 2008 – Jag kan, men ska jag?

Ska vi behandla alla psykiska svårigheter?
Frågan är central och måste hållas levande. Jag tänker till att börja med på behandling av besvär som inte kan behandlas. Att ingjuta hopp och lägga gemensamma resurser på fruktlöst arbete är ju inget annat än rent slöseri. Frågan är emellertid bredare än så. Den stora diskussionen bör handla om de etiska dilemman som följer i spåren av att vi kan bota fler psykiska svårigheter. Vänder man på frågan blir det ännu mer intressant. Ska vi hjälpa en klient med allt den vill?

Vi lär inte ut härskartekniker till en ungdom som har svårt med sociala färdigheter, även om personen skulle vilja det, även om det skulle minska den människans lidande. Inte särskilt kontroversiellt. Men det finns andra, mer uppseendeväckande exempel på behandlingar som genomförs dagligen runt om i landet. Insatser som etiskt lämnar mycket övrigt att önska.

Vi har exempelvis behandlingen av social fobi. Trots att forskningen med säkerhet kan säga att sociala fobiker i regel är extroverta fortsätter vi behandla dem. Varför det? Vill vi att fler människor ska stå och prata inför folk? Är det verkligen pratare vi behöver flera av? Det som världen har brist på är väl personer som lyssnar.

Något som kanske är ännu tydligare är flygfobi. Vi vet alla att vi står vid randen till en katastrofal utveckling av klimatet. Hur kan det vara etiskt försvarbart att hjälpa flera människor att kunna flyga? Borde vi inte istället förstärka deras undvikandebeteenden och shapa dem till att agera som förebilder för andra? Behandlingen skulle kunna villkoras för att kompensera den skada den potentiellt kan ge. Flygfobikern skulle kunna få köpa utsläppsrätter eller tvingas köpa en kompostanläggning som del av behandlingsprogrammet.

Psykologens position blir allt starkare i samhället, med ökat inflytande kommer ökat ansvar. Frågan är om vi är beredda att axla manteln och ta de svåra men viktiga besluten som följer med den nya makten.

Vi är experter på mänskligt beteende. Räcker det?

In press: Malmaeus, F. ( 2008 ) Enviromental disasters resulting from treatment of flight phobia in western patriarchal society. Gothenburg.

Läs även andra bloggares åsikter om etik, behandling, psykologi, debatt

Januari 2008 – Galen av kärlek

Om två månader är det dags, då är det “leverans”. Vi går omkring hemma som äggsjuka hönor just nu. Hur ska det bli? Kommer livet förändras totalt? Hur ska vi hinna med, orka? Det är en flod av olika tankar som forsar genom oss och på kvällarna innan sömnen anländer kan vi gråta, skratta eller nervöst vrida oss i sängen. Ska det verkligen vara så här mycket anspänning?

Men vi mår bra i alla fall och lägger all vår energi på att planera, planera och planera ännu mer, det finns så mycket som man ska tänka på! Allt som ska köpas in, så mycket som vi måste lära oss. Ett viktigt råd vi har fått är att lyssna och ta oss tid. Det är så lätt att göra fel. Det kommer man väl i och för sig inte ifrån ändå, det handlar ju mycket om att stå ut med sina misstag och att upptäcka att man är “good enough”.
Det är stort. Det är mycket kärlek. Det är gult. Vi älskar vårt nya hus.

Det är så med kärlek, man blir lite knäpp helt enkelt. Det sa klick när vi såg huset, sen sa det klack, och klock i huvudet, sen ljög jag när vi ringde för att få lånelöfte av banken. Först när vi hade vunnit budgivningen på mållinjen (jag är för övrigt fortfarande obesegrad när det handlar om budgivningar på bostäder…) började jag fundera om det kunde vara ett problem att jag inte hade sagt hela sanningen till banken. Klack. Klock. Min flickvän upplyste mig snabbt om att det nog kunde leda till att vi inte fick något lån beviljat när de nya uppgifterna kom fram. Min sambo är lyckligtvis en accepterande kvinna, så förstående att jag föreslog att hon kunde ringa banken och rätta till misstaget. Jag mådde ju, som hon säkert förstod, lite dåligt över det inträffade.

När jag nu stod i hallen med luren mot örat och den trevliga kvinnan från banken glatt svarade igen ville jag säga att jag hade sagt fel, ljugit för att… ja, varför det? Vad tusan hade det varit bra för? Det hände givetvis inte. Istället skyllde jag på att ha missförstått mina ekonomiska dokument men att jag nu hade läst och konsulterat en jurist och… klack. klock. Galen av kärlek.

Eller? Var det verkligen så, att jag hade blivit förälskad i ett hus eller att jag drevs av att vinna, till varje pris? Självklart inte. Saken är den att jag så väldigt gärna ville bedömas som kredtivärdig. Jag längtade efter att få höra bankdamen säga att de gärna lånade ut bisarra mängder pengar till mig, jag ville räcka till. Då ljuger man ibland, för att vara på den säkra sidan.

När jag möter mina klienter som inte gör hemuppgifter eller där fakta förändras i varje session har jag nu en tydlig förebild i kvinnan på banken. Hon förstod, liksom jag gör nu, klienternas behov av att ljuga. Jag och många andra ljuger för att vi vill vara kreditvärdiga, styrda av en samhällelig kontext. Denna kontext ger henne ett jobb att gå till. Ytterligare en sak gemensamt.

November 2007 – Drama, komedi eller tragedi?

Jag minns min frustration över diskussionerna med mina kursare som valde psykodynamisk inriktning. De bytte nämligen hela tiden nivå under samtalet. De svarade aldrig på det jag frågade, det jag argumenterade för. Istället började de tolka, pratade om ”motstånd”, ”överföring” och liknande begrepp. Förvirrad försökte jag backa och ta upp tråden, bara för att mötas av nya psykologtermer kastade likt spjut mot mig. Då och där gav jag deras teori skulden för deras beteende.

På KBT-listan har vi under några veckor kunnat följa en diskussion som började i en formulering kring psykologers roll i föreningen. Tonläget var från börjat uppskruvat på ett sätt som jag som ny i föreningen inte tidigare hade upplevt på listan. Fler lade sig i, ämnet tog nya riktningar och inbegrep snart debattklimat, yreksgruppers kompetenser, statistik och utanförskap.

Diskussionen lockade till sig alla de vanliga rollerna. Scenen fylldes till brädden. Vi hade Rationalisterna, som argumenterade logiskt på alla nivåer. Så länge man kan hitta rationella skäl finns det inga gränser. Sen kom De känslosamma. De vill inte att någon ska argumentera mot vad de säger. Känslor ska respekteras. Det är inte alltid lätt för de andra att upptäcka när det är en åsikt, argument eller känsla. Vidare såg vi Konfliktlösarna, de som ser debatten som en konflikt och går in med en vilja att få alla att bli sams. Deras inlägg innehåller gärna lite skämtsamma kommentarer. När debatten hade förgrenats och den värsta vågen var över klev Metasnackaren in. Här har vi de som reflekterar på ett metaplan över diskussionen. De ger sig inte in i samtalet alls, utan betraktar på säkert avstånd bataljen. Däribland dessa återfinns jag själv.

Alla dessa figurer gjorde debatten till en färgstark tillställning, kanske inte så konstruktiv som det skulle kunna ha blivit, emellertid definitivt underhållande. Men så gjorde den sista gruppen entré på scen och jag vill bara skrika: Ridå! Vilka var då dessa? Jag kallar dem för Teoriviftarna. De tog plats för sin välrepeterade monolog. De tar sig an debatten med beteendeanalytiska begrepp, noggrant och systematiskt. Beskrivningen går dock inte ut på något annat än att hitta argument för sin ståndpunkt. Denna taktik, att illusoriskt förvandla åsikter till objektiva fakta, är ett lika klassiskt som försåtligt grepp.

Det enda positiva med deras bidrag till debatten var att jag fick en mer nyanserad bild av psykodynamisk teoribildning. Jag insåg att teorin inte är avgörande om den ska användas som slagträ för att vinna en diskussion. Tror vi verkligen att åsikter och värderingar kan avgöras genom att vi gör en SORK på dem?

Att be människor om evidens så fort man vill lufta en tanke är givetvis barockt. Likaså är det meningslöst att placera sig i en offerroll om man vill ha en konstruktiv diskussion om hur vi talar med varandra. Lika fruktlöst blir det emellertid det i samtal om hur vi ska prata med varandra framför att behöva hantera en samtalspartner med en rustning, svärd och sköld av ”objektiva psykologiska teorier”. Det är inte en sanning som ska upptäckas och fastslås. Det handlar om att försöka mötas.

Augusti 2007 Barcelonas bidrag till beteenden

Den här sommaren var det dags för min första världskongress och jag var oerhört nyfiken. Medvetenheten om positiv förstärkning hos deltagarna och borde leda till en annorlunda konferens. Vilka förstärkningar skulle jag kunna uppfatta? Som alla goda ting valde jag ut tre områden att rikta min uppmärksamhet på – fördomar, lydighet och innovation.

Fördomsfullt beteende?
Hemsidan hade varit lättanvänd, incheckningen gick mycket smidigt på torsdag morgon, seminarierna kom igång i tid. Det logistiska flöt på väldigt väl, så bra att jag kände mig nödgad att ompröva mina schabloner om spansk organisation. Tills kaffet skulle serveras och kaos utbröt. Ungefär samtidigt berättade min vän att organisationen, men inte servering, sköttes av britter…

Lydigt beteende?
Första lunchen gick jag och min vän ut till hallen utanför seminarierummen för att äta. Vi hade som lydiga svenskar våra kuponger i händerna, torsdag lunch som var gulfärgad, redo att räckas över till serveringspersonalen som hade makten över maten. Vis från fikat under förmiddagen var vi beredda på köerna som ringlade åt olika håll från de utställda borden. Vad vi inte var beredda på var det svar vi fick när det blev vår tur.
- No food, sa kvinnan för att sedan med en axelryckning visa att hon tappade intresset för oss. Med konsekvenserna att inte få någon lunch i tanken, fortsatte vi jakten. Den engelska delen av organisationen gav oss en annan kupong och skickade upp oss längst upp i huset. Där tittade de skeptiskt på oss och skickade oss vidare. När vi mer eller mindre utmärglade, längst in i en korridor, till sist hittade ett bord med mat ville de inte ta emot våra kuponger. Väluppfostrade med högt förtroende och respekt för auktoriteter hade bara lett till bestraffande konsekvenser. Då eskalerade den civila olydnaden. Vid lunch den sista dagen smög vi runt och tog för oss av så mycket mat som vi orkade bära. Inga kuponger var använda.

Innovativa beteenden?
Gav då konferensen mig inspiration till att vilja bryta ny mark? Jo, det får jag nog säga. Steven Hayes till exempel var fantastisk att lyssna till när han visade på de fantastiska data från deras ACT-studier. Framstegen inom behandling över nätet mot social ångest och depression, men även IT-integrerad behandling i terapirummet fick mig att ana en mycket spännande framtid. Konferensen beredde plats till dessa röster, något som förstärkte min lust att bidra till utveckling.

Affärsidén som min vän och jag kom på efter att konferensen var slut handlade emellertid inte om psykologisk behandling. Det handlade visserligen om behandling, varsam sådan, och om väsentligheter för ett gott liv. Men transport av vinflaskor kan väl inte räknas till utveckling av KBT? Skål!